Besök i Tingsrätten

Det är inte alltid så roligt och lätt att byggnadsvårda - den sista tiden har det varit extra o-roligt. Jag har inte skrivit något om det här tidigare eftersom det hela utvecklade sig till ett rättsärende, men nu är det uppklarat och då tänkte jag lägga ut hela historien - ur vårt perspektiv.

Det hela började för över ett år sen när vi kontaktade ett lokalt snickeri för att beställa en ytterdörr. Dörren ska fungera som ingång till bagarstugan, "tvättstugan", och se likadan ut som de andra gamla dörrarna på gården. Denna nya dörr ska alltså ersätta en befintligt men självklart vara isolerad och tät. Låter enkelt nog, eller hur? Men det blev inte så när vi hamnade i klorna på vad som visade sig vara ett riktigt dåligt snickeri.

Vi hade efter en del letande hittat denna firma och åkte ut och besökte dem och berättade vad vi ville ha. Vi följde även upp det med ett mejl där vi preciserade utseende och andra detaljer, skickade även med en bild på profilen eftersom snickeriet inte verkade förstå vad en karnis var (?). Kort efter det fick vi en offert som verkade bra och efter att ytterligare en gång specificerat några delar och fått en ny offert där dessa var medräknade så accepterade vi skriftligen offerten.

Sen gick det flera månader med konstiga turer där snickeriet inte alls ville kännas vid att vi beställt en dörr, ställde en massa frågor som vi redan svarat på i beställningen och var allmänt svåra att få kontakt med. Till slut åkte jag och träffade dem igen för att göra klart beställningen. Jag tyckte själv att allt var klart och att det inte var några konstigheter och vi hade även mailkonversationer kring att allt var i sin ordning. Då fick vi en uppdaterad offert - nu hade priset gått upp med en tredjedel ("ändringar i konstruktionen… mer avancerad…") trots att vi inte ändrat något i beställningen. Eftersom vi redan var så sena och ville få in en dörr så accepterade vi offerten och hoppades på en snar leverans . Vi hade snickare på väg att sätta upp fasad och att montera dörren så nu började det bli riktigt bråttom för oss att hinna. Till saken hör att vi ju vill få klart husets östra del (ett rum och kök) för att kunna göra oss av med husvagnen och istället ha vår övernattning inne i huset, och till det har vi ett rätt starkt beroende till en tät och fungerande ytterdörr.

Istället fick vi nya löften om leverans men ingen dörr, totalt ändrade de leveransdatumet fem gånger och vi bokade om snickarna. Jag åkte också ner två gånger för att ta emot dörren för att först på plats få reda på att den inte alls var klar. Det är 33 mil enkel resa för mig att åka ner så man kan väl säga att jag inte var helt nöjd med det...

Så - i slutet av maj lyckades de till slut leverera dörren. När vi kunde se den visade det sig att den inte alls var gjord enligt specifikationen och att den dessutom vad dåligt gjord. Full av skador och slarvigt hopsnickrad. Dessutom var den målad med tjock färg som var full av skräp - som om de målat inne i snickeriet.

Vi svarade snickeriet med ett mejl där vi listade skadorna och felen och föreslog prisavdrag eller att de tog tillbaka dörren. Egentligen ville vi inte ha dörren alls, men eftersom det redan hade tagit nio månader så var vi inte jättesugna på att börja om och beställa en ny dörr från ett annat ställe. Snickeriet svarade med att dom skulle skicka ärendet direkt till Kronofogden, man besvarade inte med ett ord våra synpunkter och sedan efter att vi bestridit Kronofogdens föreläggande så valde snickeriet att föra vidare ärendet till tingsrätten. Inget utrymme alls att diskutera saken...

Så - för någon vecka sen, fem månader efter leveransen av den felaktiga dörren, var det dags för muntlig förberedelse i tingsrätten i Sundsvall (vi har fortfarande ingen dörr på plats). Syftet med ett sånt möte är framför allt att se om man kan komma till en förlikning så att man inte behöver gå till huvudförhandling. Efter ett rätt frustrerande möte där vi bl.a. anklagades både för att vara lögnare och för att ha dålig koll på vad vi beställde hade vi en förlikning klar. Vi blev inte av med dörren men fick en liten priskorrigering. Skönt att ha den saken ur världen. Vi får måla dörrjäveln svart och kalla den för  Tingsrättsdörren.

Dock gick det inte mer än ett par dagar efter förlikningen så hörde snickeriet av sig igen och hotade nu med att stämma mig på nytt, eftersom jag lagt ut ett omdöme på nätet. Visade sig efter lite koll att de  tidigare varit uppe i den lokala tingsrätten 5 gånger sen 2011 (har inte kollat alla tingsrätter, det kan finnas fler fall) så de verkar ju mena allvar med sina hot.

Nåja - nu hoppas vi att den här saken är ur världen och att vi kan fortsätta utan fler besök i rättssalar. Vi har tagit ledigt från gården under oktober för att samla ny kraft men nu är det dags att dra på byggbyxorna och sätta igång igen. Känns som det ska bli kul :-)

Bünsowska tjärnen utanför Tingsrätten i Sundsvall - fast nu har nästan alla löven fallit...

Nya byxor

För ett tag sen klagade jag ju en aning på att det var så svårt att hitta byggbyxor som passar mig som är en aning lång-smal i formen. Det slutade med att jag provade precis alla byxor jag hittade tills jag till slut resignerade och köpte ett par för breda byxor tillsammans med både hängslen och livrem. Tänkte att det ju är viktigare att byxorna når ner hela vägen så får jag väl spänna åt i midjan så att de passar. På så vis har jag nu hankat mig fram genom sommaren till för ett tag sen Snickers Workwear hörde av sig och undrade om inte vi ville prova deras nya kollektion.*

Så kom det sig att vi fick några nya byxor tillskickat oss och jag får erkänna att jag var rätt skeptisk. men faktiskt var det så att måttabellerna stämde med verkligheten och ett par byxor i storlek 148 är verkligen ett par byxor i storlek 148. Jag kan ha dem på mig till och med utan skärp!

Snickers nya kollektion består av två varianter av byxor, ett par grövre och ett par tunnare för mer finlir. Eftersom det förra paret byxor jag köpte var grova så har vi testat finlirsbyxorna - flexiwork tror jag att Snickers kallar dem. De är ganska lätta och tunna men känns ändå som om de kommer att kunna hålla ganska bra. Känns betydligt smidigare att ha på sig när man är inne och jobbar med snickerier och sånt och det är en stor fördel att jag slipper dra upp byxorna varje gång jag ska ställa mig på knä. Jag kommer nog ändå använda de gamla byxorna till tyngre jobb ute.

*Ja, inlägget är sponsrat av Snickers Workwear. Två par byxor kostar det att köpa reklamplats här även om vi säkert hade sålt oss för bara ett par också. Vi är billiga men gör å andra sidan bara reklam för grejer vi gillar ;-)

Misär

Igår såg vi en dokumentär på svt-play om nödåret 1867. Det var något knas med klimatet det året på grund av ett vulkanutbrott, så vintern låg kvar in i juni och började sen om igen i slutet av augusti. Det där ledde såklart till att en massa människor svalt och frös ihjäl. I programmet får man följa en sjuttonårig pojke som först tvingas iväg hemifrån för att söka jobb vid sågverken när man inte kan föda honom hemma längre. Senare drabbas han av svälttyfus och dör. Hela programmet är naturligtvis mycket sorgligt, speciellt som mycket av eländet hade kunnat undvikas om man bara hade organiserat hjälpen lite bättre.

Sådana program får mig alltid att fundera över hur livet på vår gård har varit förr i tiden. Under en lång tid så var det finare familjer som ägde och bodde på Görlinge, men det verkar inte ha skyddat dem mot misär i någon större utsträckning. Ett av de sorgligaste kapitlen i gårdens historia måste ha varit familjen Trafvenfelt som bodde här mellan 1724 och 1738. Ryttmästaren Lars Ludvig Trafvenfelt kom från Mälby i Giresta, och frun hette Catharina Charlotta von Post och hon kom från Fornby. Båda var alltså adliga och även om det inte verkar som om de var jätterika så hade de det nog ganska gott ställt. Trots det så går det inte särskilt bra för deras barn. Totalt får de nio barn varav endast ett hinner bli vuxen. Det är sonen Johan Ludvig, som även han går in i den militära banan liksom de flesta manliga släktingar på båda familjernas sidor. Johan Ludvig hinner gifta sig och få egna barn innan han dör vid 35 års ålder - kanske i sjuårskriget som varade under den tiden?

Trafvenfelts vapen

Johan Ludvig var i alla fall den mest lycklige av familjens barn. Tre av dem dör innan de hinner fylla ett år, och det var nog inget ovanligt öde. De övriga dog innan de hann flytta hemifrån eller sätta några andra avtryck i historien. Värst måste det ha varit under 1730 då tre av barnen dör inom några månader: Nioårige Carl Ludvig dog på sin födelsedag tjugonde maj, femårige Lars Ludvig dog i juli och tvååriga Edla Juliana dog även hon i maj.

När de äldre dör kan man ibland se vad det var de dog av men de här små bara dog - exakt av vad var visst inte så noga att anteckna. Man kan ju misstänka att det var något sot som härjade där på våren 1730, det fanns gott om sjukdomar att drabbas av och läkekonsten var väl i bästa fall inte skadlig. Smittkoppor var bland de vanligaste dödliga sjukdomarna på 1700-talet tillsammans med febersjukdomar, tuberkulos, dysenteri och scharlakansfeber. Även malaria förekom ganska ofta i Sverige vid den tiden. För spädbarn var det ofta diarrésjukdomar och mässlingen som blev ödesdigra.

Det måste ha varit fruktansvärt att vara förälder på den tiden. Även om man säkert blev mer härdad med tiden så måste det ha varit svårt att förhålla sig till att det var så stor risk att ens barn dog redan under första året.

Även om barnen Trafvenfelt förmodligen dog i ett hus som stod här före vårt så har vi låtit bli att berätta om de öden som vi hittar i arkiven. Det räcker att vi började prata om "gubben Östman" som jag skrivit om tidigare för att vi skulle råka skrämma upp dem...

Inredning

Tidigare har vi varit rätt flitiga loppis och antikhandelsbesökare men de senaste åren har det blivit rätt dåligt med shoppandet. Det har naturligtvis haft en massa orsaker som att vi inte har tid eller att man drar sig för att gå in på en antikaffär med en fyraåring och en sexåring i sällskap. 

Tur då att det finns köp och sälj-grupper på facebook och nätauktioner där man kan handla mer i lugn och ro.

En kompis tipsade oss om att den här köksmöbeln (jag vet inte riktigt vad det är) fanns till salu i Friggesund för en femhundring. Och Friggesund är ju nästan på vägen när man ska söderut så det var ju bara att svänga förbi och köpa den*. Vi vet inte riktigt var vi ska ha den eller vad vi ska ha den till men snygg är den ju ändå.

Ett annat fynd är den här kommoden som vi ska ha som eh.. kommod i badrummet nere.

Den har en riktigt rolig inredning i målad plåt. Vi har ännu inte bestämt oss för hur vi ska göra med det. Antingen kan vi använda plåtinredningen och montera dit kran och avlopp. Men det innebär ju att vi måste göra hål i den. Det andra alternativet är att vi lyfter bort den och istället sätter dit en ny skiva med kran och ho och på så sätt gör att man kan återställa möbeln till originalskick om man så vill. Fast det kulle förmodligen bara innebära att inredningen blir liggande på vinden till någon framtida generation slänger den eftersom resten av kommoden har försvunnit i något tidigare arvsskifte... Och då är det ju bättre att den fina inredningen får ett nytt liv istället. 

Vi får se hur det bli med den saken, det brukar kunna bli ett beslut efter ett tag...

En spegel har vi också köpt till badrummet. Eftersom kommoden måste stå med locket uppfällt och eftersom vi har väldigt lågt i tak så fick det bli en variant som inte var för hög. Så här blev det med det:

Som ni ser så blir det lite stilblandningar men vi är inte så strikta med det som man kanske kan tro. Tror man det? Jag vet inte riktigt vilket intryck en sån här blogg gör alla gånger...

*Här kan det vara värt att notera att vi tillhör den ironiska generationen och att Friggesund ligger typ en timmes omväg bort och att hela inköpsproceduren tog ca ett halvår från att vi först såg bänken till att vi fått hem den...