Mera lera

Eftersom vi lerputsar alla våra innerväggar  går det åt mycket lera. Lyckligtvis består de uppländska tidigare sjöbottnarna till stor del av lera:

Den åker vi hämtar leran ifrån är inte uppodlad utan där går grisar.

Den största grisen kallar vår fyraåring för grisklumpen - ett ganska passande namn.

OBS de långa, vassa, gula betarna! 

Grisklumpen är väldigt social och är gärna med när jag hämtar lera.

En bra sak med grisklumpen är att han gräver lergropar - vilket gör det enklare för mig att komma ner till leran.

En dålig sak med grisklumpen är att han tycker att hålen är hans. Dessutom blir han nöjd när jag är där och gräver för då kommer det fram nya rötter, maskar och vad det nu mer är som han äter.

Det är lite svårt att hävda att det är mitt hål när det är en trehundrakilos grisklump man ska förhandla med...

Här är det, vårt blågrå guld. När man hittat en bra åder är det så fin lera att man skulle kunna dreja direkt med den.