Detta har hänt

Den 19:e juli satt vi som vanligt och pratade över frukosten om vi skulle ha ett fritidshus och hur ett sånt i så fall skulle se ut. Den här diskussionen hade pågått i två tre år och växlat från fjällstuga till kuststuga till skogsstuga till ombyggd kyrka och från ruckel med renoveringsbehov till färdigt hus.

Den här gången bestämde vi oss för att huset skulle:
-Finnas på billängds avstånd, söderut, kanske i Mälardalen
-Vara gammalt och oförstört så att vi kan renovera som vi själva vill
-Inte vara för dyrt

En snabbsökning på hemnet - så dök det faktiskt upp ett lämpligt hus. På pappret i alla fall. Det har hänt förut - att vi hittat ett hus som ser bra ut i annonsen men som i verkligheten varit katastrofer, Steg två är att titta på google hur det verkligen ser ut - fortfarande bra. Men rätt oklart vad det egentligen var för ett hus, annonsen innehöll en adress och bilder på ett av husen på den adressen men också en del bilder på "Kvekgården" som ligger en bit därifrån och en länk till Biskopskulla som också ligger en bit därifrån - fast åt andra hållet. Vilket hus var det egentligen de sålde?

Vi ringde i alla fall mäklaren för att höra om det var någon visning planerad - hade två veckor semester kvar och inga problem att åka ner till Enköpingstrakten för att titta på hus. "Nä - ingen visning planerad men om ni kommer ner på torsdag eftermiddag så kan ni få titta på huset, det står tomt så det är inga problem". Torsdag var två dagar senare. Ok, vi bokade hotell att bo på, ordnade in sonen hos mormor och morfar och satte av söderut. I höjd med Hudiksvall ringde vi mäklaren igen för att bekräfta tiden då vi skulle komma fram. Han hade helt glömt bort att vi bokat tid! "Kan ni komma imorgon då är det visning?"  Nej det gick ju inte, vi hade ju bokat och förklarat att vi faktiskt hade en bit att åka! Kom efter en del förhandling fram till att om vi kom vid fyratiden så skulle det nog gå att ordna - bra, det var ju det vi sagt från början. Det visade sig för övrigt att det inte alls var visning på fredag, den var på lördag så det var ju bra att vi inte gick med på att komma på fredagen!

På vägen ner började dessutom tvivlet sätta in, skulle det verkligen vara värt att åka ner och titta på ett risigt hus. Chansen att vi skulle gilla det kändes som rätt liten.

Visningen var ungefär lika yr som första erfarenheten av mäklaren, han visste inte mycket om huset. Bilderna som han lagt in hade inget med huset att göra utan var tydligen där för att "ge atmosfär"... Till slut kom han på idén att hämta säljarna, de bodde i huset bredvid och hade betydligt bättre koll på läget och var dessutom mycket trevliga!

Huset och området visade sig vara mycket fint, oklart exakt hur gammalt men de äldsta delarna ska vara ca mitten av 1700 och senast ombyggt i början av 1900-talet då man lagt till en andra våning.  Eftersom de sista boende hade flyttat ut på 50-talet finns det en hel del renoveringsbehov, ingen el, inget vatten och inget avlopp. Dessutom en del stora vattenskador. Men det värsta (taket, fönster och en del av timmerstommen) var åtgärdat av länsstyrelsen 2001 - 2002. Dessutom innebar bristen på underhåll också att ingen renoverat in plastmattor, moderna fönster eller annat elände som kan förstöra ett gammalt fint hus.

Utgångsbudet låg på 575 000 kronor, vi frågade säljarna om de var beredda att ställa in lördagens visning och sälja direkt till oss om de fick 600 000 jämnt. Dock med förbehållet att vi ville fundera över natten innan vi gav definitivt bud. Det gick de med på - om jag lärt känna den där mäklaren rätt hade det nog ändå inte kommit någon på lördagen...

Det blev en lång kväll och natt - mycket att klura på. Skulle vi ha råd med renoveringen, skulle vi ha tid och ork? Till frukosten bestämde vi oss för att sluta vela och ta tjuren vid hornen - just den här chansen skulle inte komma tillbaka. Renoveringen skulle få ta tid, och vi skulle leja ut de jobbiga delarna av jobbet - vad kan gå fel!? Så på fredag morgon ringde vi mäklaren och säljarna och sa att vi tar det!

Så hux flux, fem månader och ett otal samtal och mejl med mäklaren, säljaren, lantmäteriet och banken senare var huset vårt. När vi till slut blev klara med affären var mäklaren inte längre med i affären utan vi avslutade själva med säljarna. Och äntligen fungerade allt som det skulle... Mycket lyckliga firade vi köpet den 19:a december med en Diebolt-Vallois 2005.