Misär

Igår såg vi en dokumentär på svt-play om nödåret 1867. Det var något knas med klimatet det året på grund av ett vulkanutbrott, så vintern låg kvar in i juni och började sen om igen i slutet av augusti. Det där ledde såklart till att en massa människor svalt och frös ihjäl. I programmet får man följa en sjuttonårig pojke som först tvingas iväg hemifrån för att söka jobb vid sågverken när man inte kan föda honom hemma längre. Senare drabbas han av svälttyfus och dör. Hela programmet är naturligtvis mycket sorgligt, speciellt som mycket av eländet hade kunnat undvikas om man bara hade organiserat hjälpen lite bättre.

Sådana program får mig alltid att fundera över hur livet på vår gård har varit förr i tiden. Under en lång tid så var det finare familjer som ägde och bodde på Görlinge, men det verkar inte ha skyddat dem mot misär i någon större utsträckning. Ett av de sorgligaste kapitlen i gårdens historia måste ha varit familjen Trafvenfelt som bodde här mellan 1724 och 1738. Ryttmästaren Lars Ludvig Trafvenfelt kom från Mälby i Giresta, och frun hette Catharina Charlotta von Post och hon kom från Fornby. Båda var alltså adliga och även om det inte verkar som om de var jätterika så hade de det nog ganska gott ställt. Trots det så går det inte särskilt bra för deras barn. Totalt får de nio barn varav endast ett hinner bli vuxen. Det är sonen Johan Ludvig, som även han går in i den militära banan liksom de flesta manliga släktingar på båda familjernas sidor. Johan Ludvig hinner gifta sig och få egna barn innan han dör vid 35 års ålder - kanske i sjuårskriget som varade under den tiden?

Trafvenfelts vapen

Johan Ludvig var i alla fall den mest lycklige av familjens barn. Tre av dem dör innan de hinner fylla ett år, och det var nog inget ovanligt öde. De övriga dog innan de hann flytta hemifrån eller sätta några andra avtryck i historien. Värst måste det ha varit under 1730 då tre av barnen dör inom några månader: Nioårige Carl Ludvig dog på sin födelsedag tjugonde maj, femårige Lars Ludvig dog i juli och tvååriga Edla Juliana dog även hon i maj.

När de äldre dör kan man ibland se vad det var de dog av men de här små bara dog - exakt av vad var visst inte så noga att anteckna. Man kan ju misstänka att det var något sot som härjade där på våren 1730, det fanns gott om sjukdomar att drabbas av och läkekonsten var väl i bästa fall inte skadlig. Smittkoppor var bland de vanligaste dödliga sjukdomarna på 1700-talet tillsammans med febersjukdomar, tuberkulos, dysenteri och scharlakansfeber. Även malaria förekom ganska ofta i Sverige vid den tiden. För spädbarn var det ofta diarrésjukdomar och mässlingen som blev ödesdigra.

Det måste ha varit fruktansvärt att vara förälder på den tiden. Även om man säkert blev mer härdad med tiden så måste det ha varit svårt att förhålla sig till att det var så stor risk att ens barn dog redan under första året.

Även om barnen Trafvenfelt förmodligen dog i ett hus som stod här före vårt så har vi låtit bli att berätta om de öden som vi hittar i arkiven. Det räcker att vi började prata om "gubben Östman" som jag skrivit om tidigare för att vi skulle råka skrämma upp dem...